Heisenberg

Brott och Straff – en roman av Fjodor Dostojevskij

Kan ett brott accepteras om det begås för mänsklighetens bästa? Finns det överhuvudtaget tillfällen när det är acceptabelt att begå ett brott? Det är det här som den ryske författaren Fjodor DostojevskijsBrott och straff” handlar om.

Boken anses vara en av de bästa romanerna genom tiderna, och trots att den skrevs för nu över 150 år sedan är den en av de mest kända och mest lästa romanerna världen över. Dostojevskijs verk är en oslagbar klassiker som fortsätter att ställa etiken och moralens frågor på spets.

Den här artikeln leder dig igenom boken och diskuterar författarens kritik av moralen och svar på nihilismen.

Låt oss börja.

Innehållsförteckning

Brott och straff

Huvudfiguren i Dostojevskijs tidlösa roman är Raskolnikov, en utfattig 23-årig student i S:t Petersburg i slutet av 1800-talet. Han är lång, blond, har vackra drag och är helt beroende av pengar från sin tillika fattiga mor och syster. Han tvingas att avsluta sina studier i juridik av ekonomiska skäl. Efter det lever han ett liv i fattigdom i en liten sunkig lägenhet och undviker till varje pris sin hyresvärd eftersom han ständigt ligger efter med månadshyrorna.

Hans familj, som redan offrat mycket för honom, meddelar honom att hans syster kommer gifta sig med en äldre herre för att ge familjen ett bättre liv. Systerns uppoffring och Raskolnikovs tragiska omständigheter och isolation leder honom in på alltmer fixa idéer och tankar. Han blir till sist besatt av tanken att mörda en gammal dam, en föraktad pantlånerska, och ta hennes pengar.

Etik och moral 3.0

En modern och föränderlig värld kräver nya sätt att avgöra vad som är rätt och fel. Jag har en PDF-guide som hjälper dig utveckla en orubblig karaktär med fokus på personlig integritet, individuation och självmedvetenhet. Den är gratis. Ange din e-post nedan så skickar jag e-boken.

Raskolnikovs karaktär

En central del i Raskolnikovs karaktär är att han är stolt, föraktfull och känner sig känslomässigt fristående resten av mänskligheten. Hans stolthet får honom att uppfatta andra människor som underlägsna. Han lever i total isolation med sina tankar under större delen av romanen.

Raskolnikovs brist på mänsklig kontakt leder honom till alltmer abstrakta och omänskliga idéer. Dessa idéer leder honom längre och längre bort från samhället. Hans mors och systers hängivenhet, de har villigt gjort stora uppoffringar för honom, kan ses som en källa till hans högmod. Reaktionen på systerns förlovning avslöjar ytterligare hans självupptagenhet eftersom han antar att hon gifter sig enbart för hans skull och ignorerar att hon möjligen gifter sig för sin egen och moderns skull.

Fjodor Dostojevskij

En Inre Konflikt

Till en början består Raskolnikovs inre konflikt av att hans önskan att begå brottet ställs mot avskyn för själva handlingen. Då handlar det inte om den moraliska aspekten av brotten, utan snarare handlar det om hans avsky för det faktiska fysiska utförandet av dådet. Moralen tycks spela en liten roll och blir inte aktuell förrän senare i boken.

Frågan är vad han verkligen vill. Även om vi känner väl till hans usla tillvaro så har vi svårt att förstå hans verkliga motiv till att utföra brottet. Raskolnikov argumenterar, och det till synes på ett rationellt sätt, att världen vore en bättre plats utan den gamla damen. Hon är en grym människa som utnyttjar och terroriserar sin handikappade syster. Till och med hennes försörjning som pantlånerska går ut på att utnyttja de utsatta i samhället.

Brottet

Det råder aldrig något tvivel om att Raskolnikov kommer att begå brottet. Frågan som hemsöker läsaren är varför han faktiskt gör det. Han tar akt av ett tillfälle som passar utmärkt för brottet, passar på och mördar den gamla damen. Snarast av misstag mördar han i all hast den gamla damens handikappade syster. Han stjäl några värdesaker och lyckas otroligt nog undkomma brottsplatsen utan att väcka misstankar. Brottet framstår i det här skedet för läsaren som det perfekta mordet. Vi förstår dock som sagt inte det bakomliggande motivet till brottet ännu.

Straffet

Redan dagen efter brottet blir Raskolnikov sjuk. Även om han inte blivit anhållen för brottet eller ens anklagad för någonting så mår han dåligt. Han lider på grund av det han gjort. Han inser själv att hans straff är att lida känslomässigt och andligt för det han gjort. Raskolnikov blir alltmer paranoid och oroas ständigt över att någon ska misstänka honom eller upptäcka något. Han oroar sig dock inte för att behöva sona sitt brott. Det är att bli ertappad som han oroar sig över. Hans största oro är själva gripandet. Inte dess konsekvenser.

Det enda som är klart i hans tillstånd av paranoia är att den känsla av överlägsenhet han förväntade sig inte infinner sig. Istället är han svag, orolig och förvirrad. Ett av huvudteman i boken är den inre kampen mellan Raskolnikovs önskan att erkänna sitt brott och hans önskan att vara fri.

Trots Raskolnikovs egna paranoida villfarelser är det oklart huruvida polisen som undersöker brottet verkligen misstänker Raskolnikov. Det ger boken ett ytterligare lager av spänning. Värt att notera är att polisens förhör har i boken föga med traditionellt polisarbete att göra. Istället har det mer att göra med att godtyckligt trakassera medborgare. Allt eftersom Raskolnikovs psykiska tillstånd blir värre avslöjar han sig alltmer. Hans uppförande blir mer och mer kaotiskt och han lever i en ständig feberyra. Till sist erkänner han alltihop. Vid det laget verkar det mer som en befrielse för honom.

Bokens tema

Senare i boken får vi reda på en del av motivet bakom brottet. Raskolnikov får vi reda på har skrivit en artikel, Om Brott, som ger en ledtråd. Den behandlar idén om den extraordinära människan, ”övermänniskan” som står över de stora massorna, som skapar sin egen moral och som därför har rätt att bryta samhällets moraliska regler.

Enligt Raskolnikov är människor uppdelade i ”vanliga” och ”extraordinära”. De vanliga måste leva i lydnad och har inte rätt att bryta mot lagen. De extraordinära har rätten att bryta mot lagen, i kraft av att de är extraordinära. Raskolnikov argumenterar att om någon hade stått i vägen för Newton eller Einstein skulle de ha rätt att göra sig av med dem som står som hinder för att göra deras upptäckter kända för mänskligheten. För deras upptäckter tjänade ett högre syfte.

Övermänniskan Raskolnikov

Raskolnikov ser på liknande sätt sig själv som en övermänniska och hans uppskattning av sig själv och sin idé tvingar honom att skilja sig från övriga samhället. Han mord på den gamla damen är både en konsekvens av hans övertygelse om att stå över lagen och ett försök att bevisa hans överlägsenhet. Raskolnikovs oförmåga att hantera sina efterföljande skuldkänslor bevisar dock för honom att han inte är en övermänniska. Även om han inser att han misslyckats med att leva upp till det han själv föreställt sig är han ändå ovillig att acceptera den totala dekonstruktionen av en sådan identitet.

Genom att hävda för sig själv att mordet var berättigat fortsätter han att motstå tanken att han är lika medioker som övriga mänskligheten. Det är först i hans slutgiltiga underkastelse i sin kärlek till Sonya som han äntligen kan undkomma sin uppfattning av sig själv som övermänniska och den fruktansvärda isolering den förde med sig.

Nihilism

De idéer som Raskolnikov ger uttryck för har mycket gemensamt med nihilismen. Nihilismen är en filosofisk tradition med grund i Nietzsches och Bakunins tankar. Den fick ett starkt fäste bland anarkistiska kretsar och bland narodnik-rörelsen i Ryssland på 1850- och 1860-talen. Nihilismen förkastar familje- och samhälleliga band och känslomässiga och estetiska bekymmer till förmån för en strikt materialism, det vill säga idén att det inte finns något ”sinne” eller ”själ” utanför den fysiska världen. Kopplat till nihilism är utilitarism, med grund i John Stuart Mills tankar. Utilitarism är idén att moraliska beslut bör baseras på regeln om den största lyckan för det största antalet människor.

Raskolnikov motiverar ursprungligen mordet på den gamla damen på utilitaristiska grunder. Han hävdar att en ”parasit” har tagits bort från samhället. Oavsett om mordet faktiskt är en utilitaristisk handling eller inte, är Raskolnikov förvisso en nihilist. Han är helt osentimental under större delen av romanen och bryr sig ingenting om andras känslor. På samma sätt bortser han fullständigt från sociala konventioner som strider mot de strama interaktioner som han önskar med världen. Men i slutet av romanen, när Raskolnikov upptäcker kärleken, försvinner hans nihilism. På så sätt fördömer romanen nihilismen som tom och meningslös.

Utanförskap

Ett av bokens primära teman är utanförskap, till en början skiljer Raskolnikovs stolthet honom från övriga samhället. Han ser sig själv som överlägsen andra människor och kan därför inte relatera till någon. Inom ramarna för sin egen personliga filosofi ser han andra människor som verktyg och använder dem för sina egna syften. Efter att ha begått morden växer hans isolering på grund av hans intensiva skuld. Han lever som i ett slags delirium. Om och om igen knuffar Raskolnikov bort de människor som försöker hjälpa honom, för att sedan bli drabbad av konsekvenserna. Till slut finner han den totala utanförskap som han har dragit över sig själv som outhärdlig. Först i slutet av boken, när han äntligen inser att han älskar Sonya, bryter Raskolnikov igenom muren av stolthet och självcentrering som har skiljt honom från samhället.

Radikalismen i 1800-talets Ryssland

När Dostojevskij skrev ”Brott och Straff” hämtade han inspiration från de unga radikala i den tidens Ryssland som förnekade den tidens traditionella kristna moraliska principer. De förespråkade att med våld störta tsarregimen för att ersätta den med en social och politisk ordning enbart baserat på förnuft.

De här unga radikala ville genom våld göra gott på samma sätt som Dostojevskij själv hade velat göra i sin ungdom. Författaren blev då dömd till döden endast för att bli benådad i sista minut och skickad till år av tvångsarbete i Sibirien. Själv trodde inte Dostojevskij att mördare nödvändigtvis är plågade av skuldkänslor. I Sibirien hade han mött fångar som dödat barn för nöjes skull och som efteråt inte kände någon som helst ånger.

Raskolnikovs motiv

Bokens ”hjälte”, Raskolnikov, ville döda den gamla pantlånerskan av moraliska skäl. Delvis för att hon i hans mening var en social parasit. Delvis för att hindra sin syster från att behöva gifta sig med en man hon inte älskade för att rädda familjen från ekonomisk ruin. Och som romanen visar är en huvudanledning till att Raskolnikov dödade den gamla damen att visa sig som övermänniska och överskrida konventionell moral. Genom att oavsiktligt döda hennes oskyldiga, handikappade syster poängteras också hans överskridande av konventionell moral. Brottet blir än mer ohyggligt i samhällets ögon.

Men som framgår av den uppmärksamhet och hjälp Raskolnikov ger andra socialt utsatta i boken är kärlek och medkänsla de främsta passionerna i Raskolnikovs hjärta (liksom i hjärtat hos de flesta unga revolutionärer, trodde Dostojevskij) och som Dostojevskij försöker visa är de oförenliga med mord. Dostojevskij försöker här liksom i andra romaner också visa att förnuftet ensamt inte är tillräckligt för att upprätthålla godheten. För förnuftet är ett redskap för det Ego som Raskolnikov försökt undertrycka men som själv kan leda till rättfärdigandet av själviska och avskyvärda planer.

Sammanfattning och Egna Tankar

Sammanfattningsvis var boken otroligt spännande och intressant läsning. Efter en längre tids läsande avslöjas att Raskolnikov skrivit en artikel där han hävdar att ”extraordinära” människor kan gå över lagen och begå brott för att skapa nya lagar och en ny samhällsordning. Han hänvisar till Napoleon, Muhammed och Newton som exempel på sådana personer.

Han inser senare att även om han agerar med en tro på sig själv som en extraordinär individ, så bevisar hans ånger och efterföljande mentala instabilitet att han trots allt är en vanlig människa. Raskolnikov var aldrig hjälten eller ”övermänniskan”. Han var offer för en ideologi som inte bara är till fara för honom själv utan också för människorna runt omkring honom.

Dostojevskijs svar till nihilismen

Dostojevskijs idé om ”övermänniska” är om inte ekvivalent så åtminstone snarlik Friedrich Nietzsches idé om en ”übermench”. Det är en idé som också har sin grund i en uppdelningen av människor i ”extraordinära” och ”vanliga”. Det verkar nästan som att bokens tema går ut på att motbevisa den idé Nietzsche hade som svar på nihilismen.

Raskolnikov ansåg sig själv vara en man som intellektuellt stod över andra och tillhöra ett fåtal som har egna och kreativa idéer. Jag tror många läsare kan relatera till en sådan tanke med tanke på att ni är inne och läser den här typen av artiklar medan de flesta i samhället fokuserar på kändisar och att få bekräftelse i sociala medier.

Trots Raskolnikovs övertygelse om rättfärdigandet av hans brott känner han efteråt en enorm ånger och lidande. Den första delen av boken handlar om brottet och resterande delar om straffet, vilket är det psykologiska lidandet och ångesten han får leva med.

Varför känner Raskolnikov skuld och lidande efter brottet? Även om en del individer må vara ”extraordinära” och stå över andra intellektuellt så gör det inte dessa individer bättre än alla andra. Även om det går att rättfärdiga hemska brott med moralfilosofier såsom utilitarism så kan vi inte förneka mer traditionella, religiösa moralprinciper som individens helgade rätt till liv.

Vårt tids nihilism

Det är egentligen det som är problemet med världen idag. Det är möjligt att med olika moralfilosofier som exempelvis utilitarism rättfärdiga alla möjliga handlingar för allmänhetens bästa. Se bara på världen vi lever i idag med åtgärder mot pandemin som är starkt utilitaristiska. Vi lever i en värld där traditionella religiösa värderingar har börjat försvinna från samhället och det leder till den nihilism och moralfilosofi som Raskolnikov förespråkar. Det leder till skapelsen av ”egna värderingar” som kanske inte alltid är så bra.

Jag tror som Dostojevskij att de främsta passionerna hos de flesta unga revolutionärer som vi ser idag är kärlek och medkänsla. De flesta åtgärderna som föreslås i världen idag har som motiv att tjäna ett större syfte och mänsklighetens bästa. Den högsta värderingen idag är nog någon form av medkänsla och godhet. Men om denna tanke ställs på sin spets leder den till att många nog tycker att det är moraliskt rätt att begå handlingar, inklusive brott, om det leder till den största möjliga lyckan för det största möjliga antalet. Vi har redan sett vad det kan orsaka historiskt sett genom nazismen och kommunismen. Med samma sätt att rättfärdiga oss går vi även nu in i framtiden.

Ett högre syfte i en sekulär tid

Som Sokrates hävdade så utför människor brott på grund av okunskap om dygderna. Jag tror det finns en djupare sanning i den tanken. Jag tror de flesta handlingar som kan kopplas till de moraliska principerna bakom religionen kan härledas till ”The Moral Foundations”. Det vill säga till de inneboende impulser som får oss att känna att vissa saker är bättre än andra såsom omtanke, rättvisa, lojalitet, auktoritet, helighet och frihet.

Det är en form av nedärvda impulser som jag tror har religiösa rötter. Genom att orsaka skada, orättvisa, svek, uppror, förnedring eller förtryck så orsakar vi psykologiskt lidande. För oss själva liksom för andra. Genom att leva utifrån värderingar som inte bryter mot de biologiska impulserna så åsamkar vi så lite psykologiskt lidande som möjligt. Det är ju på så sätt en högre mening, en tidigare religiös mening, som kan skapa ett högre syfte i en sekulär tid.

Etik och moral

Etik och moral handlar om att skilja mellan rätt och fel. Sådana spörsmål har länge utgjort en betydande del av klassisk filosofi. Traditionellt anses Sokrates vara den förste moralfilosofen.

Sättet att skilja mellan rätt och fel tar vanligtvis två former. Den ena handlar om att karaktärisera handlingar, känslor, motiv och avsikter som ”rätt” eller ”fel”. Om en individ har ”goda” avsikter med en handling så är handlingen ”rätt” medan om individen har ”onda” avsikter med en handling betraktas handlingen som ”fel”. Det är så här de allmänna moralprinciperna har uppstått och de liknar varandra oavsett samhälles kulturella, religiösa och filosofiska förutsättningar. En stor del av dagens rättegångar handlar till exempel om att avgöra en individs avsikter med brottet, det vill säga uppsåt.

Det andra sättet handlar om att karaktärisera individer som ”goda” eller ”onda”. Det har påverkat mentaliteten och kulturen i våra samhällen och leder till begreppet ”karaktär”. Karaktären är individen med vilket vissa egenskaper – ”goda” eller ”onda” – är inristade och är föremål för moralen. Begreppet karaktär används mycket inom konsten, litteraturen, teater. Vi kallar exempelvis hjältar inom film och litteratur för karaktärer.

Dostojevskijs kritik av moralen

Trots de här båda sätten att urskilja på rätt och fel vägrar Dostojevskij göra det. Han förnekar med andra ord själva grunden för moralen. Som allmän princip ser han kärlek som det högsta moraliska värdet och speciellt den kristna kärleken såsom han uppfattade den. På ett konceptuellt plan inser han samtidigt att det är omöjligt att helt separera kärlek från hat.

Det här är en unik tanke som Friedrich Nietzsche är inne på i sitt verk ”Bortom Gott och Ont” och som exempelvis den inflytelserike psykologen Carl Jung behandlar i sitt arbete om människans psyke. Det handlar om tanken om att ta bort den traditionella urskiljningen mellan ”rätt” och fel”. Anledningen är att ”gott” och ”ont” hänger ihop. För Dostojevskij gäller det inte bara moraliska värderingar men också för individer. Alla Dostojevskijs hjältar är goda och onda samtidigt. Föreställningen om en moralisk karaktär finns inte för honom.

En ny etik

För Dostojevskij är problemet inte i grunden moraliskt, utan ett djupt existentiellt problem. Alla individer är en blandning mellan enkelhet och skicklighet, kyskhet och lust, godhet och ondska. Insikten om att varje människa är både god och ond samtidigt avskaffar dock moralen. På det sättet framställs Dostojevskij som en nihilist. Men vad är egentligen den djupare meningen med hans tanke?

Genom att sluta skilja på människor som ”goda” och ”onda” så undergräver Dostojevskij humanismens arrogans, som tror att moral kan utrota ondska från världen. Han säger att människans frälsning inte kan komma från människan själv, utan bara från Gud.

Genom att inse att det finns gott och ont i varje individ så uppmanar Dostojevskij alla att avstå från att kritisera andra människor och istället koncentrera sin uppmärksamhet och omsorg på att hantera sina egna synder. På så vis uppstår både bättring och kärlek samtidigt.

Det här är en ny etik och moral, som bygger på det moderna samhället i kombination med moraliska principer och insikten om gott och ont. Jag kommer skriva mer om den framöver och hjälpa er till självförverkligande.

Om du är intresserad kan du köpa boken via den här länken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Etik och moral 3.0

En modern och ständigt föränderliga värld kräver nya sätt att avgöra vad som är rätt och fel. Jag har en PDF-guide som hjälper dig utveckla en orubblig karaktär med fokus på personlig integritet, individuation och självmedvetenhet. Den är gratis. Ange din e-post nedan så skickar jag e-boken.