Heisenberg

Vad är dygder? Hur du är en god person enligt Aristoteles

Sedan urminnes tider har filosofer ställt sig frågan vad som anses vara en god människa. Vissa har menat att man bör ta hänsyn till konsekvenser och andra regler. Några andra filosofer har istället ställt sig frågan hur man ska vara som person. Vi kommer i det här inlägget undersöka närmare dygdetiken och några andra filosofier för att undersöka hur man kan använda dygder för att fatta rätt beslut och vara en god person.

Innehållsförteckning

Vad är dygder?

Dygder är goda egenskaper eller karaktärsdrag som utgör en god människa och anses representera moralisk excellens. Har du hittat hit har du antagligen redan spanat in artikeln om vad Aristoteles skulle göra under Coronapandemin. Med andra ord klargjorde Aristoteles vilka handlingar som, enligt honom, var goda egenskaper.

Enligt konsekvensetiskt tänkande är det just goda handlingar som kännetecknar en god människa, och han utför dessa enligt sina dygder. Du kan avgöra vad som är en god handling efter vilka konsekvenser det faktiskt får i slutändan.

Personliga värderingar 2.0

Jag har en PDF-guide som förklarar hur värderingar fungerar på riktigt och hur du tar fram dina egna (med hjälp av dygder). Den är gratis. Ange din e-post nedan så skickar jag e-boken.

Varför ska man vara dygdig?

Aristoteles (384 – 322 f.Kr) anses vara en av de största filosoferna genom alla tider. Den nikomachiska etiken är Aristoteles mest kända verk om dygd och etik. Boken ses som ett av de viktigaste och mest inflytelserika filosofiska verken som någonsin skrivits.

Enligt Aristoteles strävar alla handlingar efter någonting som är gott, eller blir antaget för att vara gott. Antingen i sig självt eller som ett medel för någonting annat. Det högsta goda är lycka, eller som han kallar det ”eudaimoni”. Vi bör fokusera på vanan att vara dygdiga för att utveckla en god karaktär som leder till sann lycka.

Ordlista

  • Eudaimonia beskriver ett varaktigt tillstånd av lycka.
  • Ataraxia är ett lugn i kropp och själ.
  • Hēdonē betyder njutning.
  • Aponia innebär avsaknaden av smärta.

Dygdetik

Inom dygdetiken blir den centrala frågan hur en människa är. Vi kan jämföra det med ren konsekvens- eller pliktetik som anser att en människa är vad hon gör. Dygdetiken går snarare ut på att man gör något på grund av vilka dygder, alltså goda egenskaper, vi har.

Även om Aristoteles hävdar att vi gör val på grund av våra egenskaper är det lika viktigt för honom att vi kan träna upp våra goda egenskaper. Vi kan skapa en vana av att utföra goda handlingar, och därmed förstärka de egenskaper som räknas till dygder.

Vi kan beskriva dygder som positiva karaktärsdrag. Alla människor har så klart både positiva och negativa karaktärsdrag. Att bedöma ett karaktärsdrag som positivt eller negativt är beroende av vilken roll dessa egenskaper blir viktiga i. Det som är en bra, viktig, egenskap för en läkare behöver inte vara det för till exempel en konstnär.

För en lärare är det en dygd att vara omhändertagande och pedagogisk. En idrottare skulle istället kunna skryta om att vara ihärdig och ambitiös. Den gyllene medelvägen för idrottaren skulle kunna vara att hitta den perfekta balansen mellan träning och vila.

Med andra ord kan dygder vara specifika för en viss uppgift. Aristoteles nämner dock även mer universala dygder, som alla människor förhåller sig till på något sätt.

Aristoteles skilde på moraliska och intellektuella dygder. Här nedan listar vi dessa, och i nästa stycke tänkte vi gå lite djupare in på bakgrunden till denna uppdelning.

Moraliska dygder

  • Mod
  • Måttfullhet eller besinning
  • Generositet eller frikostighet
  • Storslagenhet eller högsinthet
  • Stolthet
  • Ambition
  • Godlynthet
  • Vänlighet
  • Uppriktighet
  • Kvickhet
  • Rättrådighet

Intellektuella dygder

  • Vetande
  • Kunnighet
  • Klokhet
  • Insikt
  • Visdom
  • Rådighet
  • Medvetenhet
  • Förståelse

Alla dessa ovan nämnda dygder har både en motsats i form av en brist, samt en version av överdrift. När det händer har individen lämnat den gyllene medelvägen, eller balansen, och dragit dygden till sitt yttersta. Med det slutar egenskapen även att vara en dygd.

För att enklare demonstrera vad som menas kan vi ta generositet som exempel. Generositet är ett annat ord för frikostighet eller givmildhet, och det är ju en bra egenskap att ha. Genom att vara frikostig bidrar du till andra människors lycka, och har större chans att få goda handlingar tillbaka än någon som är snål. Att vara alldeles för generös leder dock till slöseri. Tack vare denna korta förklaring här kan vi se att bristen vi talar om är snålhet, dess motsats är slösaktighet.

Om vi fortsätter på samma spår som ovanstående exempel, så skulle vi kunna uttrycka det så här:

En gyllene medelväg innebär att dela med sig, men se till att man har nog åt sig själv.

Dygder respektive laster

Ett mycket effektivt sätt vi kan förstå ett koncept på är att hitta dess motsats. Just motsättningar, och hur vi löser dem, är så viktiga inom filosofin att de har sin egen teoretiska skola. Vi brukar kalla den dialektiken, efter det grekiska ordet för att ”plocka isär”. När vi nu ska ge oss in på att förstå dygdetiken, måste vi även förstå vad Aristoteles menade med laster.

Dygder och laster är inte bara varandras motsatser, utan de befinner sig på en skala där vårt mål är, som vi gått igenom, att finna den gyllene medelvägen. En dygd kan med andra ord bli en last när den går till överdrift. Idéerna om en uppsättning goda och onda egenskaper, eller handlingar, kan vi återfinna i de allra flesta trosuppfattningar. Mest kända är nog de sju dödssynderna, som har sin motsats i de sju heliga dygderna, inom kristendomen.

Till skillnad från religion är dygdetiken inte endast baserad på handlingar, eller synder som exempelvis kristendomen gärna pratar om, utan djupare vanor som så småningom kan ses som inneboende egenskaper. Inte heller är en människas dygder och laster ett direkt fördömande av individen i sig, utan en process mot att bli det vi är menade att vara. Den här beskrivningen blir en uppenbar kontrast mot den religiösa tolkningen som ungefär går ut på att en person samlar goda och onda handlingar på hög och blir dömd till ett efterliv i antingen himmelriket eller helvetet baserat på dessa handlingar.

Dygdetiken är, som filosofi i allmänhet, betydligt mindre svartvit. Tvärtom. Här söker vi istället efter gråskalorna.

Både överdriften av en positiv egenskap, det vill säga överskottet, och dess negativa motsats, bristen, är alltså laster. Dygden vi söker efter att uppfylla finner vi någonstans mitt emellan.

Den uppdelade själen

Då ska vi sedermera ta en titt på synen av själen som uppdelad i en rationell och en känslostyrd del. Vi kan även dela upp själen mellan teori och praktik, eller mellan grubblande och handling. Båda delar är lika viktiga, men bör inte blandas ihop.

Precis som i alla delar av dygdetiken, och faktiskt de flesta livsåskådningar över huvud taget, handlar det om att vi människor måste finna en hälsosam balans mellan två till synes motstridiga delar. Efter en del filosoferande kan vi nog, precis som Aristoteles, komma fram till att våra inre motsatser inte behöver vara just motsättningar inom oss.

Kampen mellan vårt förnuft och våra impulser kan omvandlas till ett samarbete. Genom att integrera vår moral och vårt intellekt kan vi uttryckligen bli den goda människan. Den goda människan är så att säga någon vi är när vi personifierar dygderna.

Resan mot att bli en god människa som lever enligt mänskliga dygder är något som kan pågå hela våra liv. Från att bara bli några goda handlingar här och där, till att faktiskt bli ett stabilt personlighetsdrag som löper igenom allt vi gör.

Föreställningen om den mänskliga själen är visserligen religiös, men det är intressant att dygdetiken i modern tid fått fäste bland människor som inte anser sig troende. Vi skulle kunna teoretisera om att det beror på att många söker efter teorier med en nivå av moralism. Att vi värderar en persons motiv bakom att begå en viss handling, inte bara handlingen i sig själv eller vad våra handlingar leder till för resultat.

Dygdetikens moderna renässans

Någon som däremot var djupt religiös var Elisabeth Anscombe. 1958 skrev Anscombe en artikel där hon kritiserade den sekulära moralfilosofin. Elisabeth Anscombes artikel blev mycket inflytelserik och ledde därmed, tillsammans med diverse andra analytiska filosofer från samma våg, att dygdetiken fick sig ett uppsving.

Anscombes främsta kritik mot hennes samtids moralfilosofi var att teorierna byggde på föreställningar om lagar utan en lagstiftare. Det vill säga, handlingar var goda eller moraliska men vem skulle i sådana fall avgöra det, om nu Gud inte finns? Uttryck som rätt och fel, gott och ont, tillåtet och förbjudet, är alla hämtade ur religionen enligt Anscombe. Det är tydligt att dessa uttryck är moraliska lagar som styr vad vi får och inte får göra, men de ger ingen förklaring till vad som innefattar till exempel ett gott beteende.

Nej, vi bör istället vara konkreta och tala om egenskaper. Istället för att säga ”Du skall icke ljuga”, så kan vi säga att ärlighet är en dygd. Anscombes analys slutar inte här, utan hon försökte även visa på varför något är en dygd. Varför ska man till exempel vara ärlig? Svaret brukar landa i att ärlighet och andra goda egenskaper skapar en bättre värld. Men till skillnad från Benthamism, eller nyttomoral, handlar det inte om att handlingarna på sikt ska leda till det goda livet. Att vara dygdig, att leva enligt sina dygder, är det goda livet i sig själv.

Dygdetikens avstamp

Både i det antika Grekland och i Romarriket formades folkrörelser av tänkare som följde en viss filosofi. De i sin tur utvecklade dessa tankesätt vidare i många olika riktningar. Vi ska här titta närmare på två stora filosofiska rörelser som baserade sitt tankesätt på vad de ansåg vara dygder. Stoicismen spelade en enorm roll för just kulturen i Romarriket. Stoikerna, och i senare tid även de kristna, motsatte sig epikuréerna då de ansåg att dessa var hedonistiska. Epikuréerna å sin sida, ansåg det vara ett missförstånd. Deras filosofi har visserligen en nivå av hedonism, men det bör tyglas med förnuft.

Epikuréerna

Epikurismen är en filosofisk riktning uppkallad efter Epikuros som levde i Grekland omkring år 300 f.kr.

Under den kristna medeltiden blev epikureiska texter bannlysta, men återkom i ett något omskrivet format under renässansen.

Det är en vanlig missuppfattning att epikuréerna är hedonister, men Epikuros själv förespråkade ataraxia som det slutgiltiga målet. Han ansåg att lugnet i kroppen och själen var den ultimata visheten. Epikurismen kan tolkas som individualistisk då filosofin sätter ett stort fokus på att individen ska finna sin egen lycka.

För att finna lyckan bör en människa ge efter för sina lustar och sträva efter att undvika sådant som skapar oro i största möjliga mån. Det kan vara något sådant som att engagera sig i politik eller annat som skapar en stress. Dock skiljer det sig som sagt från hedonismen i det att teorin inte går ut på att hitta tillfälliga toppar av lycka, utan ett långvarigt tillstånd av förnöjelse. Det kräver ändå en viss grad av kontroll över sina begär.

Epikuréerna ansåg att ett liv fritt från smärta, det vill säga aponia (grekiska för smärtfrihet) var det högsta goda. De sökte även efter att frigöra sig från rädslan för döden och för gudarna, vilket blev en klar kontrast gentemot kristendomen långt senare i tiden när denna gjorde sitt intåg.

Mål med epikurismen

Epikurismen gick långt ifrån bara ut på att söka njutning i vardagliga aktiviteter. De förespråkade även livslånga studier av filosofi, samt att lära sig nya saker i allmänhet, då detta skulle ha en positiv påverkan på individens mentala hälsa.

Inom epikurismen skiljer vi på olika former av begär. Våra begär delas in tre olika typer. De naturliga, eller nödvändiga, begären som att äta när man är hungrig. Ett naturligt, men inte livsnödvändigt begär skulle kunna vara att äta en måltid som man tycker är god, inte nödvändigtvis för att den är nyttig. Slutligen har vi även begär som är fåfänga, det vill säga inte nödvändiga men skapar, åtminstone tillfällig, lycka. Som längtan efter ära eller berömmelse till exempel.

Stoikerna

Stoicismen skilde sig från epikurismen i att stoikerna ansåg att vårt förnuft bör stå över våra känslor. Naturen är rationell, och det bör vi också vara. Vi skulle kunna säga att stoicismen är både ateistisk och teologisk på samma gång. Enligt stoikerna är inte Gud en högre makt, Gud står inte över människorna utan genomsyrar allt i vår värld.

Grundaren Zenon levde precis som Epikuros i Grekland under 300-talet f.kr. Inriktningen har fått sitt namn efter Stoa Poikila, eller Den brokiga hallen, en pelarhall i Aten. Där brukade Zenon samla sina elever, som en stor föreläsningssal.

Den romerska kejsaren Marcus Aurelius, som dog år 180 e.kr., var stoiker och skrev bland annat boken Självbetraktelser för att ge spridning åt stoicismen.

Medan epikuréerna sökte lugnet i känslomässig tillfredsställelse, förespråkade stoikerna istället att vara mer eller mindre känslokall. En slags radikal acceptans av allt som skedde under livet, då ingen av oss kan styra över det i alla fall. Vi har nog alla hört uttrycket ”ett stoiskt lugn”, eller att ”vara stoisk”, som beskriver en person som hanterar alla sina motgångar med värdighet på gränsen till känslokyla.

Dock förespråkade stoikerna ändå en slags empati. De ansåg nämligen att alla människor var lika. De motsatta sig slaveriet i sak, även om inte alla levde som de lärde och själv ägde slavar. I teorin är alla vi människor, enligt stoicismen, del av att stort broderskap.

Mål med stoicismen

Stoicismen talar emot att värdera framgång och ägodelar, utan att för den sakens skull ta det så långt som asketerna som förespråkade att helt avsäga sig sina föremål. Asketism är med andra ord motsatsen till hedonism.

Istället sökte stoikerna efter mer av en likgiltighet inför hur livet gick, att studera företeelser intellektuellt utan att lägga in sina egna känslomässiga värderingar. Då har man, enligt stoicismen, kontroll över sitt liv. Många följare av stoicismen tog detta så långt att de ansåg att det enda rätta var att avsluta sitt eget liv, inte låta någon annan eller naturliga orsaker göra det. Det påminner väldigt mycket sättet som de japanska samurajerna resonerade på. Dessa begick, som läsaren känner till, rituellt självmord kallat Harakiri, som bevis på sin självbevarelse och heder.

Argument mot dygdetiken och möjliga motargument

Invändningar mot dygdetiken från sådan kommer från olika andra filosofiska håll. Dessa invändningar sträcker sig från att synsättet är direkt felaktigt, till att det inte är fel men ofullständigt.

James Rachels, en amerikansk filosof, utvecklade den så kallade minimiuppfattningen inom moralfilosofi. Enligt hans filosofiska uppfattning bör moraliska argument ha goda skäl och kunna vara opartiska. Den uppfattningen går förstås stick i stäv med dygdetikens uppfattning om att vi har ingrodda egenskaper och inte kan vara helt opartiska för då hade vi gått emot idén om att det är en dygd att vara lojal mot sina nära och kära.

Vi skulle dock, med Rachels logik, ändå kunna argumentera för att det finns goda skäl bakom varför varje dygd anses vara en god egenskap. Dygderna går för det mesta ut på att vi ska göra väl mot andra människor, och på så vis kan vi ju hävda att det får positiva resultat även ur utilitarismens perspektiv.

Dygdetiken kan vara motsägelsefull då den inte beskriver vad en människa ska göra, utan hur hon ska vara. Då finns det inte alltid ett svar på hur man bör handla i enskild situation utefter vad dygderna skulle förespråka, eller hur man själv tolkar dem. Det hela kan bli mycket subjektivt, eftersom både exempelvis rättvisa (det vill säga att vara opartisk såsom Rachels förespråkar) och ärlighet (vilket är en dygd enligt Aristoteles) går emot att vara lojal, eller i vissa fall till och med emot att vara vänlig.

Relativism

Filosofiska skolor som baserar sin uppfattning på dygder kan anses vara ofullständiga, då de behöver luta sig mot andra etiska teorier för att rättfärdiga varför något är en dygd. Till exempel kontraktsteorin eller etisk egoism. Rachels talade även om kulturrelativism. Hur kan vi veta att samma egenskaper anses vara dygder i olika kulturer? Under olika tidsepoker? Vad anser omgivningen är positiva egenskaper för män respektive kvinnor?

Dygdetiken skulle svara mot dessa påståenden med att det helt enkelt inte är vad den här filosofiska uppfattningar går ut på att bevisa. Det vi kallar för dygder i det här sammanhanget sätter fokus på motivet bakom en människas handlingar. Därför går det utmärkt att även kombinera en uppfattning om inneboende mänskliga dygder i stort, med andra filosofiska skolor för att förstå hur vi bör handla i ett mer specifikt sammanhang.

Vad gäller kulturella, och subjektiva, uppfattningar är det också en applicering av allmänna mänskliga egenskaper. Vi söker alla trygghet, kärlek och föda till exempel. Och dessa ting kan vi uppnå som grupp genom att vara fredliga, kärleksfulla och generösa som personer. Rachels, samt andra filosofer som delar hans uppfattning om dygdetikens bristfällighet, gör dock en mycket bra poäng i att vi alltid behöver ha med oss en kritisk blick över vad som är dygder och laster beroende på sammanhanget.

Men dygdetiken går som skrivet inte ut på att rent bokstavligt bevisa att en viss individ är god eller ond på samma sätt som exempelvis abrahamitiska religioner beskriver dygder och synder. Vi pratar alltså om allmänna egenskaper, som kan återfinnas i alla individer. De egenskaper vi utvecklar är de egenskaper vi fokuserar på att utveckla genom våra handlingar.

Dygdetiken och dagens samhälle

Hur applicerar vi ett filosofiskt tankesätt från antika Grekland idag, i vår nyare värld? Inte bara en antik filosofi, utan en teori som verkar ha legat i dvala fram till mitten av 1900-talet.

Tjusningen med just teorin om etiska och moraliska egenskaper är att dessa i stora drag håller oavsett tidsepok och kultur, invändningarna till trots. Då kritikerna hävdar att dygdetiken brister i sin beskrivning av vad som gör att man uppfyller en dygd, anser förespråkarna att det är dygdetikens styrka. Vi kan nämligen inte alltid avgöra om vi har levt enligt våra dygder. Just därför kräver en sådan moralisk syn att vi kommer fram till svaret genom diskussion med andra människor. Till exempel kan vi tänka oss ett samtal mellan två vänner som följande:

Jag tyckte att jag var ärlig som var öppen med mina åsikter, men någon annan kan ha uppfattat mig som otrevlig och aggressiv. Vad tycker du? Har jag uppfyllt min dygd att vara vänlig för att det var min egen avsikt, eller avgörs min vänlighet av att den andra personen känner sig vänligt bemött av mig?

Eller kanske:

Min chef berömmer alltid mitt hårda arbete, men jag misstänker att han bara vill att jag ska jobba övertid utan att be om övertidsersättning. Är han snäll eller är han snål? Jag vill gärna höra din uppfattning. Är jag ambitiös om jag vågar be om en högre lön eller gör det mig girig?

Dygdetiken hjälper oss själva att tänka över både våra egna motiv och andras. I dagens högteknologiska samhälle förväntas vi handla och ta beslut så fort att vi sällen får tid att reflektera över dessa beslut på djupet.

En process mot att bli de vi är

Det finns ett mycket gammalt ordspråk, troligtvis av irländsk ursprung, som lyder ”människor lever i och av varandras skuggor”. Vi skulle kunna fritt översätta det till ”vi skyler varandra från solen”. Med det menas att vi som art är beroende av varandra för att blomstra, tillståndet som Aristoteles kallade för Eudaimonia.

Vi söker av naturen enkla svar på komplicerade problem. En väg, ett recept, att följa för framgång. Kanske behöver vi gå mot en acceptans av att det inte alltid finns tillgängligt, men att vi bör sträva efter att leva dygdigt för allas vårt bästa.

Tränar du på dina dygder dagligen? Kommentera gärna vad du tycker!

Ett svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Personliga värderingar 2.0

Jag har en PDF-guide som förklarar hur värderingar fungerar på riktigt och hur du tar fram dina egna (med hjälp av dygder). Den är gratis. Ange din e-post nedan så skickar jag e-boken.